Fredrik Granath bloggar på svenskhandikapptidskrift.se

Det sista jag tänker på innan jag går och lägger mig är oftast vad jag ska äta till middag följande dag. Det är också det första jag tänker på när jag vaknar.

Ibland veckohandlar jag, så då är det inga problem, saker och ting är redan inhandlade och ska bara fixas. Men om jag inte veckohandlat kan jag ligga där och tänka på vad som ska inhandlas, hur det ska tillagas och så vidare.

Och så här har det alltid varit, i en eller annan form. När jag var tonåring kunde jag se en reklam för en ny hamburgare från någon hamburgerkedja på TV, och så kunde jag tänka på den av och till tills dess att jag ätit den. Mat kan bli en besatthet hos mig. Jag kan slås av en tanke på pasta frutti di mare, och jag vet att den tanken inte kommer lämna mig förrän det att jag lagat det och ätit det.

Att bli besatt av frutti di mare är naturligtvis bättre än att bli besatt av snabbmatsburgare, men det är exakt samma sak i grunden.

Man kan jobba bort den här typen av tänkande, men jag är inte alls är intresserad av att göra det. Jag gillar att tänka på mat. Jag gillar att planera, inhandla och tillaga en måltid. Det är ett intresse. Det ligger en eller två kokböcker på varje avlastningsbord i min lägenhet så att jag när som helst ska kunna slå upp en och leta efter inspiration.

Jag har en kokbok med den häpnadsväckande titeln ”Kokbok för lama”. Den skrevs av läkaren Claes Hultling och professor Stephan Rössner vid överviktsenheten på Huddinge sjukhus. Jag fick den i present för tio år sedan, och har sedan dess aldrig använt mig av ett enda recept ur den. Inte för att den är dålig – dess syfte är att lära människor med funktionsnedsättning hur de kan laga näringsriktig mat på ett bra sätt (boken innehåller även tips om utrustning och hur man kan anpassa sitt kök efter funktionsnedsättning).

Däremot fungerade boken som en ögonöppnare för mig på ett annat plan. Boken förklarar på ett bra sätt att folk med långvariga funktionshinder ofta har andra förutsättningar för produktion av insulin i bukspottskörteln och bildande av fettsyror i levern, och också ofta har nedsatt ämnesomsättning. Detta är något jag ofta tänker på och använder som ursäkt för min egen övervikt.

Jag har under många år använt mitt funktionshinder som en ursäkt för att jag är överviktig. ”Det är bökigt att träna, och förresten har jag inga jävla muskler…” ”Jag har haft polio, så träning är skadligt för mig…” ”Alla rörelsehindrade som tränar har mindervärdeskomplex…” Och så vidare.

När jag nu sent om sider äntligen på allvar tog tag i min hälsa satte jag upp ett par enkla riktlinjer för mig själv. Dels skulle jag äta exakt samma saker jag ätit de senaste åren. Jag skulle alltså inte sluta med chips, rött kött, pasta, potatis, alkohol, spannmål, grädde, smör, eller ost, eftersom jag ändå under årens lopp lyckats reglera mitt intag av det till acceptabla nivåer. Inga jävla LCHF-, Atkins- eller GI-dieter, eller ”belöna mig” med att frossa en dag i veckan efter en i övrigt asketisk vecka. Allt det där har jag koll på. Dessutom är mitt intag av raffinerat socker utöver alkohol nästan nere på noll – jag har inget sötsug att kämpa emot eftersom jag inte regelbundet äter godis och bakverk, och inte dricker läsk.

Dels skulle jag börja äta riktig och regelbunden frukost, istället för de två kokta ägg jag ibland hann med att äta. Så jag bestämde mig för quinoamüsli med pumpakärnor, vilket är otroligt gott och ger en riktigt bra start på dagen.

Det fick inte på något sätt kännas jobbigt att komma i bättre form. Jag känner mig själv så väl att jag vet att jag aldrig skulle palla med att göra något jag egentligen inte ville göra – jag är helt enkelt urusel på det. Skulle det gå snabbare att bli hälsosam om jag slutade med viss typ av föda och alkohol? Absolut. Skulle det kännas värt att bli hälsosam? Nej, det skulle det inte, och således skulle jag ge upp hela skiten inom loppet av någon månad.

Jag skulle heller inte kontakta någon dietist eller sjukgymnast. Då skulle det kännas som om jag gjorde det här på någon annans uppdrag, vilket på många plan går emot hur jag vill vara som människa. Och ingen träning på någon annans villkor, inte åka iväg till något gym eller simhall, och definitivt aldrig, aldrig, aldrig någon lagsport.

Så vad har jag gjort då? Tja, inte så mycket. Jag äter frukost och motionerar fyrtio minuter sex dagar i veckan. Det är fyra timmar i veckan. Kanske inte så mycket, men det är fyra timmar mer än vad jag tränat de senaste tjugo åren.

Vi får se hur det går. Just nu känns det just. Jag inser att min inställning till det här måste vara att det är såhär mitt liv ska se ut framöver, annars kan man lika gärna sluta. Inga kortsiktiga lösningar eller jojobantningar. Jag lovar återkomma i ämnet när det visar sig att den här typen av träning har sönder mina axlar. Men den dagen den sorgen.

När jag var grabb testade jag ganska många aktiviteter och sporter – bandy, basket, bågskytte, bowling, boccia, friidrott, simning. Inget fäste riktigt, men som jag minns det höll jag på med sådant där mer eller mindre regelbundet under flera år.

Anledningen till att jag slutade med det var delvis att jag aldrig tränade med någon som hade liknande nedsättningar som jag. I basketlaget var de allra flesta paraplegiker, och därför betydligt mer robusta och starkare än jag. Jag har nedsättningar i alla extremiteter och bålen, och har således dålig balans och är överlag ganska svag – jag kan t ex inte röra alls på högerbenet eller lyfta vänsterarmen över huvudet. Sitter jag utan ryggstöd tappar jag balansen om någon knuffar på mig.

Den främsta anledningen till att jag slutade träna var dock att det helt inte låg för mig. Jag har alltid identifierat mig (med viss stolthet) som soffpotatis och entusiast av inomhusaktiviteter, såsom film, böcker, skrivande, musik, TV-spel. Så det var sådant jag sysslade med. Olyckligtvis också i kombination med ett lindrigt matmissbruk.

Jag säger lindrigt, för det var aldrig tal om hetsätning följt perioder av självsvält. Det handlade snarare om att gömma chipspåsar i garderoben och dricka enorma mängder med lightläsk. Snabbmatsrestauranger istället för skolmatsalen. Dubbla middagar, etc. När jag tog studenten såg jag därför ut såhär.

Det var egentligen inte förrän i tidiga tjugoårsåldern som jag började tröttna på alla kilon, även om insatser gjorts då och då för att tappa litet. Det var jojobantning, helt enkelt. Någonstans insåg jag att det inte fanns någon snabblösning, utan att det handlade om att lägga om livsstil bit för bit. Radikala förändringar har aldrig varit min starka sida. Jag var trött på att förflyttningar började kännas tunga, jag var trött på alla mina tjockiskläder, jag var trött på alla pikar från omvärlden.

Så jag slutade med socker i kaffet och jag slutade med Coca-Cola. Jag drack kopiösa mängder Cola, kanske 1,5 liter om dagen. Det är ungefär 750 kalorier, drygt hälften av vad jag idag räknat ut att jag förbränner om dagen.

De två enkla grejerna gjorde att jag började tappa i vikt. Men vad jag inte visste då, men som jag alldeles nyss upptäckt, var att jag började i fel ände.

Så jag började intressera mig för mat, vad den innehöll och hur den tillagades. Jag lärde mig hur jag skulle äta för att må som bäst, och höll mig sedan mer eller mindre till det. Det gick ganska snabbt att lära sig att bara äta en portion, och inte ta om. Men en radikal förändring var det aldrig tal om, att helt förneka mig skulle bara resultera i skamfyllda svullarperioder. Så lagom, helt enkelt.

Men ingen motion, i princip. Ja, jag såg till att inte ta bilen om jag verkligen inte behövde, så pö om pö blev jag fick jag nog litet bättre kondis. Men inte hade jag tid att träna organiserat – de flesta jag kände som tränade var dessutom själlösa träskallar. Plus, eftersom jag saknade så många muskelgrupper insåg jag att jag aldrig skulle bli vare sig särskilt stark eller se särskilt vältränad ut. Ja, någonstans förstod jag att mitt allmäntillstånd skulle förbättras om jag tränade, men vem har tid med sådant när det finns filmer att se och böcker att läsa?

Traditionellt sett går jag upp runt fem kilo varje vinter, eftersom jag är extra stillasittande då. Jag tillbringar följande sju månader med att tappa de här fem kilona, lagom till det blir vinter igen. 2009 skaffade jag mig en manuped (som skrevs ut till mig av min sjukgymnast) att ha hemma för att kunna röra på mig litet grann i alla fall. Det blev litet si och så med det; jag hittade inget bra sätt att träna med den till en början, så den stod mest och samlade damm under skrivbordet.

Ibland, när jag kände mig riktigt risig, släpade jag fram den, placerade den på golvet framför TV:n och körde ett par kilometer. Men det blev aldrig mer än så – bara små punktinsatser.

I november 2011 fyllde jag 35, och drabbades litet milt av någon form av medelålderskris. Vintern nalkades dessutom. I mitten av december placerade jag min manuped på ett litet klaffbord, satte mig vid det och började köra. Sedan dess kör jag två pass om dagen, sex dagar i veckan.

Och nu har blivit ett av de där pundhuvudena som inte kan låta bli att tala om för alla och envar hur bra jag mår sedan jag börjat träna regelbundet, och hur jag nu ser fram emot varje träningssejour.

Jag har äntligen hittat en träningsform som passar mig – jag kan träna när jag vill utan att behöva träffa andra pundhuvuden. Så nu vet jag. Öka förbränningen genom kontinuitet i träningen. Prioritera förbättring av allmäntillstånd än viktminskning – den kommer av sig själv. Punktinsatser funkar inte.

Om jag tror att det håller i längden? Det får vi väl se. Träningen har gett resultat redan efter kort tid, och än så länge är det fortfarande roligt, eftersom det sker helt på mina egna villkor.

Ja, det kom litet snö och det blev litet halt. Det knorras på Facebook och på andra ställen, som vanligt. Svårt att ta sig fram med rullstolen. Blött och kallt. Jojo. Det är slutet av januari. Jag vet inte hur ni andra haft det, men imorse var det första gången på hela den här jämrans vintern som jag varit tvungen att ta bilen till jobbet på grund av underlaget (ja, jag har tagit bilen när det regnat). Och det är inte ens särskilt mycket snö ute, kanske något knapp centimeter, som där jag bor – Stockholms innerstad – först moddat ihop och sedan fryst till sig. Med litet tur är det borta i eftermiddag. De mest trafikerade gatorna är redan fria från snö.

Snälla, minns förra vintern, och vintern innan dess. Minns det trettio centimeter tjocka snötäcket som praktiskt taget låg från november till februari. Det har hittils varit en mycket bra vinter i år. Glöm inte det.

Hej STIL-juryn, jag vet att jag är sen på den här pucken, men skulle jag kunna få ert Hjärter Ess-pris nästa år? Det är nämligen så att jag inte bara har ett utan hisnande TVÅ jobb! Det är helt vansinnigt, jag vet, men så är det!

Jo, jag tänkte på det här eftersom ni tydligen premiererar folk som gör sitt jobb, som Lovisa Söderberg, som sökte och fick ett jobb som hon var kvalificerad för och därefter utfört det väl.

I alla fall, jag fattar varför ni valde henne, och jag håller med om att hennes programledarskap bidrar till en normalisering av rullstolsanvändare. Men är det Lovisas förtjänst? Nej. Det är Bolibompas redaktions förtjänst. Det går inte att komma ifrån.

Det ser ut som en klapp på huvudet, STIL.

I alla fall, jag har två jobb. De synliggör båda frågor om antidriskriminering, helt i linje med Hjärter Ess-prisets kriterier. Det ena jobbet är ett vanligt kontorskneg där jag varje dag visar hur jag trotsar allas föreställningar om den funktionshindrades begränsningar genom att ta mig till jobbet helt utan färdtjänst och dessutom får lön helt utan subventioner. Det andra jobbet går ut på att jag på just den här bloggen i affekt gnäller över hur eländigt det kan vara att bli illa behandlad eller diskriminerad.

Jag väntar vid telefonen, STIL! Jag är också värd att belönas.

Var på jullunch på jobbet. Vår avdelning skulle gå till Fåfängan, som ligger högst uppe på en kulle med utsikt över Saltsjön. Det var tur att det var barmark, för det hade varit svårt att ta sig upp med bilen om snön legat tjock på backen.

Handikapptoaletten låg i en barrack vid sidan av själva restaurangen. Den var bommad. Klokt, eftersom man aldrig vet vilka typer som smyger omkring på kvällarna. Dumt, eftersom det inte är lockande att be någon låsa upp toaletten. Och tänk om det varit snö. Typ trettio centimeter som i fjol. Ja herre minje.

Om vanlig toalett fanns inne på restaurangen? Jo, det så klart. Var det för trångt för att komma in med den med rullstol? Ja. Ja, det var det.