Okategoriserade -kategorins arkiv

Jag var på konsert på Stockholm Waterfront häromdagen. Jag hade aldrig varit där tidigare – de öppnade i fjol – så det var extra roligt att få se en av mina favoritartister, Ryan Adams, spela där. Det Anläggningen är uppdelad i tre delar – kontor, kongress och hotell. Sedd från Centralbron ser den ut som en påtänd kyrkorgel, men det är ändå en väldig förbättring om man jämför med vad som låg där tidigare – Klara postterminal, en enorm livlös betongkloss.

Konserten hölls i kongressdelen. I entrén blir man som rullstolsanvändare genast hänvisad till en liten trapphiss som man lyckligtvis kan använda på egen hand (i Stockholm är det inte ovanligt att trapphissar i entréer är låsta och bara kan användas med hjälp av personal).

Jag och mitt sällskap möttes genast av en vänlig väktare som erbjöd oss en guidad visning till rullstolsläktaren. Den låg mellan två dörrpar ungefär mitt emot scenen. Resten av parkett sluttade brant ner mot scenen, och jag såg inga andra alternativa platser. Det var alltså längst bort mot väggen som gällde – man satt alltså bakom den bakre parkettraden, som man gör till exempel på Ericsson Globe. Skillnaden mellan Globen och Waterfront var framför allt att man dessutom rullade upp på en liten förhöjning, ungefär 120 cm djup, däör man satt. Det betydde att jag hade en ungefär femton centimeter hög kant några decimeter framför mig. Det gällde att inte glömma den. Sluttningen upp på den här lilla läktaren var helt okej.

Vi såg länge ut att bli så gott som ensamma på rullstolsplats, men när det började dra ihop sig till uppträdande dök det upp allehanda människor som ställde sig där också. Som jag förstod det var i alla fall några av dem sådana som hade platser på balkong, vilket de inte var nöjda med (det finns inga ståplatser där, har man biljett så har man en stol att sitta i). Så de slog sig helt enkelt ner på rampen. Personalen verkade helt okej med detta.

På nästan alla arenor och konsertlokaler jag varit på i hela mitt liv brukar personalen vara väldigt, väldigt noggranna med att enbart rullstolsanvändare ska vistas på rullstolsläktaren. Jag har sett folk bli bortförda praktiskt taget med våld av arenapersonal. Men här? Icke. ”Varsågod och slå ner på rampen med benen utslängda så att folk i rullstol inte kan passera fritt!” och det var inte så att personalen inte såg att det satt fyra personer på rampen.

Nu orkade jag inte riktigt ta tag i det här med personalen just den dagen, även om det lockade att fråga dem hur de betraktade rullstolsläkaten – var det meningen att det skulle vara en oas för de gäster som inte trivdes med de platser de hade fått?

I övrigt var det en fin konsertlokal, och akustiken var toppen. Toaletterna? Nej, de testade jag aldrig. På vägen upp till läktaren såg jag att det var kö till de många handikapptoaletterna, köer som ringlade sig tjugotals meter långa. När vi gick förbi en av dem frågade jag ljudligt väktaren om det även fanns vanliga toaletter. Det gjorde det, försäkrade väktaren, de låg bara en trappa upp.

Idag introducerar vi en ny kategori här i bloggen – yrkeschaufförer på handikapplats! Premiärinlägget blir detta.

Får färdtjänstbussar stå på handikapplats? Jag har för mkig att de får det, men jag är inte säker. Vad jag dock är säker på är att de inte får ställa sig på tvären såhär. Jag återkommer i frågan.

Jag tycker verkligen om när folk är vänliga mot mig – håller upp dörren, erbjuder sig att hjälpa mig med matkassar eller plocka ner saker från höga hyllor. Det visar på en omtanke som nu för tiden är allt för sällsynt när folk både kör bil, cyklar och promenerar med blickarna fästa på sina telefondisplayer. I en tid där människors själviskhet tycks uppnå astronomiska nivåer är varje tecken på medvetenhet om sin omgivning något som är värt att vara tacksam för.

Detta har jag skrivit om förut. Folk är i allmänhet mycket vänliga och omtänksamma mot mig. Men ibland, som jag skrev om i förra inlägget, pallar jag inte riktigt med det. Händelsen i trapphuset kom på en särskilt dålig dag, för det finns dagar jag har den här konversationen utan att jag ens reflekterar över det. Bara någon dag efter att jag skrev det förra inlägget bar jag ner ett par stora kassar med skräp till grovsoprummet i mitt hus. Två äldre damer befann sig i porten, och de kom genast till min hjälp.

Jag tackade naturligtvis för erbjudandet, leende, men sade att det gick bra i alla fall, ”men tack så hemskt mycket.” ”Jasså ja, det ska till att klara sig själv”, sade tanterna.

Man måste få tacka nej utan att bli betraktad som en treåring som propsar på att ta på sig overallen själv. Det är exakt där som brytpunkten mellan vänlighet och något annat ligger. Man håller upp dörren med folk med en kasse i varje hand, men skulle den personen säga ”nej tack, det går bra”, så skulle man bara säga ”okej” och fortsätta med sitt liv. Eller?

Affärskedjan Willys håller på att bygga om ett par av sina butiker i Stockholmsområdet. Det är bra och behövligt, jag gillar Willys¨och handlar där ett par gånger i månaden, men deras affärer har inte varit särskilt estetiskt tilltalande. Det är de nu. Nya fräscha diskar, klarröda färger istället för de dassigt blekorangea. Trevligt. Däremot har det blivit svårare, för att inte säga omöjligt, att själv nå varor som jag tidigare kunnat komma åt själv.

Jag kan nu inte komma åt att plocka ner till exempel creme fraichen själv, eftersom jag inte längre kan komma intill hyllan. Det är trist som tusan när förbättringar gör saker sämre. Och ja, det var inte bara den här hyllan, utan många andra i butiken. Det är en utestängande åtgärd, helt enkelt.

Jag känner samma sak inför detta som jag gjorde när de stängde av dörröppnarna i mitt hus för att buset inte skulle kunna smita in, eller när de stängde av sopnedkastet för att renhållningsarbetarna inte skulle behöva handskas med trasigt glas. Jag förstår att det är för ”the greater good”, men måste det ske på tillgänglighetens bekostnad.

Jag hade anledning att besöka Stockholms universitet häromdagen, vilket var första gången på åtskilliga – kanske tio – år. Min första dag på campus har jag fortfarande i klart minne – det var en sensommardag i augusti 2006, jag skulle registrera mig för att läsa engelska, och det kändes verkligen som första dagen av resten av mitt liv.

Min tid på SU skulle begränsa sig till det läsåret, men det visste jag inte då. När jag stod där utanför Café 3:an vid humanistkängurun och insöp den underliga och ständiga doften från biblioteket föreställde jag mig att jag skulle stanna på lärosätet en lång tid framöver.

För första gången i mitt liv hade mitt funktionshinder inte varit en faktor i val av skola. Från lågstadiet och uppåt hade tillgången till en rehabiliteringsavdelning varit viktig – att kunna spränga in sjukgymnastik- eller arbetsterapipass under en vanlig skoldag.

Så hade det alltid varit. Jag ifrågasatte det aldrig. Det resulterade i att jag gått i kanske inte de bästa av vare sig högstadie- eller gymnasieskolor, men herre gud, det är ju tillgången till sjukgymnast och arbetsterapeut som är det absolut viktigaste för en funktionshindrad elev, eller hur?

Jag kom in fint i gemenskapen på universitetet. Var med i några trevliga studiegrupper. Vi åt lunch tillsammans. Åkte tunnelbana hem. Drack en öl efter föreläsningarna. Fikade. Mysigt. Lokalerna funkade tillgänglighetsmässigt, för det mesta, även om jag i de större föreläsnings-salarna var tvungen att sitta längst fram i salen och ha anteckningsblocket i knät, eftersom bänkraderna var otillgängliga. En studiekamrat avslöjade att jag bland övriga kursare var känd som ”den coole killen i rullstol längst fram”, vilket både var smickrande och litet förolämpande.

Den första tiden på en högre utbildning fick mig att förstå hur det kunde vara att plugga på lika villkor, utan särlösningar eller segregering. Jag önskar att högstadium och gymnasium hade förberett mig bättre för detta, men det gick ju bra i alla fall.