Konserten hölls i kongressdelen. I entrén blir man som rullstolsanvändare genast hänvisad till en liten trapphiss som man lyckligtvis kan använda på egen hand (i Stockholm är det inte ovanligt att trapphissar i entréer är låsta och bara kan användas med hjälp av personal).

Jag och mitt sällskap möttes genast av en vänlig väktare som erbjöd oss en guidad visning till rullstolsläktaren. Den låg mellan två dörrpar ungefär mitt emot scenen. Resten av parkett sluttade brant ner mot scenen, och jag såg inga andra alternativa platser. Det var alltså längst bort mot väggen som gällde – man satt alltså bakom den bakre parkettraden, som man gör till exempel på Ericsson Globe. Skillnaden mellan Globen och Waterfront var framför allt att man dessutom rullade upp på en liten förhöjning, ungefär 120 cm djup, däör man satt. Det betydde att jag hade en ungefär femton centimeter hög kant några decimeter framför mig. Det gällde att inte glömma den. Sluttningen upp på den här lilla läktaren var helt okej.

Vi såg länge ut att bli så gott som ensamma på rullstolsplats, men när det började dra ihop sig till uppträdande dök det upp allehanda människor som ställde sig där också. Som jag förstod det var i alla fall några av dem sådana som hade platser på balkong, vilket de inte var nöjda med (det finns inga ståplatser där, har man biljett så har man en stol att sitta i). Så de slog sig helt enkelt ner på rampen. Personalen verkade helt okej med detta.

På nästan alla arenor och konsertlokaler jag varit på i hela mitt liv brukar personalen vara väldigt, väldigt noggranna med att enbart rullstolsanvändare ska vistas på rullstolsläktaren. Jag har sett folk bli bortförda praktiskt taget med våld av arenapersonal. Men här? Icke. ”Varsågod och slå ner på rampen med benen utslängda så att folk i rullstol inte kan passera fritt!” och det var inte så att personalen inte såg att det satt fyra personer på rampen.

Nu orkade jag inte riktigt ta tag i det här med personalen just den dagen, även om det lockade att fråga dem hur de betraktade rullstolsläkaten – var det meningen att det skulle vara en oas för de gäster som inte trivdes med de platser de hade fått?

I övrigt var det en fin konsertlokal, och akustiken var toppen. Toaletterna? Nej, de testade jag aldrig. På vägen upp till läktaren såg jag att det var kö till de många handikapptoaletterna, köer som ringlade sig tjugotals meter långa. När vi gick förbi en av dem frågade jag ljudligt väktaren om det även fanns vanliga toaletter. Det gjorde det, försäkrade väktaren, de låg bara en trappa upp.

Häromdagen återinvigdes biografen Rigoletto på Kungsgatan här i Stockholm efter en mycket rejäl renovering. Det är en biograf som i likhet med grannen Saga känns som en singelbiograf, men som även hyser ett par mindre salonger i källaren.

Tidigare har Rigoletto varit en tillgänglighetsmässig katastrof. Den stora salongen ligger i gatuplan, så den kommer man in i utan problem, men de mindre salongerna nådde man med en skabbig hiss, som man behövde personalens hjälp för att använda. För att ens komma till den hissen behövde man först ta en gammal trapphiss, även den personalstyrd. Det var också den man behövde använda för att komma till handikapptoaletten, som öppnades med nyckel av personalen.

Jag älskade Rigoletto trots dessa brister och detta bök. Den platsen har varit magisk för mig så länge jag kan minnas.

Rigoletto är inte lika vacker längre. Den underbara valnötspanelen är ersatt av illrött och vinyl. Den öppna spisen är som tur var kvar, men Rigoletto har definitivt tappat något.Det går dock inte att bestrida att den är mycket mer tillgänglig nu. Det finns en hiss som man kan ta både till VIP-avdelningen på balkongplan, och de nedre salongerna i källaren. Där finns även ett RWC. Jag skulle dock rekommendera RWC på VIP-planet – där finns automatiska dörröppnare.

I stora salongen är det nu så ordnat att två rullstolar får plats bredvid varandra på rad 17, både höger och vänster sida av parketten. Det är en lösning jag inte sett tidigare. Mycket bra. Jag brukar alltid hoppa ur rullstolen när jag går på bio, och sitter gärna på första raden. Lutningen i Rigolettos stora salong är brant, men det funkar för mig. Just nu doftar salongen som en ny bil – mycket, mycket fräscht. För mig var det dessutom kul att det första film jag såg på nya Rigoletto har en funktionshindrad huvudperson, vars hjälpmedel även är en av hans största styrka (The Avengers).

För mer information om Rigolettos uppfräschning, besök www.sf.se.

Får färdtjänstbussar stå på handikapplats? Jag har för mkig att de får det, men jag är inte säker. Vad jag dock är säker på är att de inte får ställa sig på tvären såhär. Jag återkommer i frågan.

För ett par år sedan kom den stora boomen med att använda hela kroppen för att styra spelen – Nintendo Wii var först ut, sedan följde PlayStation och Xbox. I många nya spel skulle man styra sin avatar – spelfigur – genom att veva och vifta, hoppa och sparka framför en rörelsekänslig kamera, antingen med eller utan ytterligare spelkontroll.

Xbox lanserade Kinect för ett och ett halvt år – en kamerasensor som känner av hur spelaren rör sig och på så sätt styr innehållet på skärmen. Man kan styra sin spelfigur eller interagera med spelet på andra sätt. Den känner också av röstkommandon – man säger bara ”Xbox, open music” et voilá, så öppnas musikfliken.

Jaja.

Ingen är tvungen att spela Kinectspel, de flesta spel styrs fortfarande med handkontroll, och tekniken är ljusår ifrån att kunna användas i alla typer av spel. Nu är det mest dansspel eller enklare sport- och äventyrsspel riktade till barn som använder Kinect.

TV-spel var även populära när jag var liten. Underhållningsformen var fortfarande i sin vagga då, men det fanns spelsystem, och man samlades kring dem likt runt altare om kivades om kontrollerna.

Barn av idag älskar fortfarande TV-spel. De står ofta i centrum på barnkalas på samma sätt som ”sätta knorren på grisen” kunde göra förr i tiden. Min farhåga är att Kinect och andra liknande rörelsestyrda spel kommer utestänga rörelsehindrade barn.

Jag köpte en Kinectkontroll till mina systerdöttrar för ett tag sedan, och testade den hemma med en kompis i helgen. I spelet vi testade skulle man bland annat styra en flotte ner för en flod och försöka få tag i svävande stärnor för att plocka poäng. Jag klarade av det ganska bra, men det fanns stunder där man var tvungen att kasta sig åt sidorna eller hoppa. Det gick sådär.

Otroligt roligt var det i alla fall, och det var en rejäl workout. Bra för barn som annars är passiva. Jag är säker på att det finns bra spel som även rörelsehindrade barn kan använda, kanske till och med i habiliteringssyfte (jag vet att Nintendo Wii redan har använts för just detta på olika barnrehab).

Vi får hålla ett öga på Kinecten och se hur den kan användas i framtiden. Förhoppningsvis tar den inte över spelmarknaden för barn och unga helt.

Detta har jag skrivit om förut. Folk är i allmänhet mycket vänliga och omtänksamma mot mig. Men ibland, som jag skrev om i förra inlägget, pallar jag inte riktigt med det. Händelsen i trapphuset kom på en särskilt dålig dag, för det finns dagar jag har den här konversationen utan att jag ens reflekterar över det. Bara någon dag efter att jag skrev det förra inlägget bar jag ner ett par stora kassar med skräp till grovsoprummet i mitt hus. Två äldre damer befann sig i porten, och de kom genast till min hjälp.

Jag tackade naturligtvis för erbjudandet, leende, men sade att det gick bra i alla fall, ”men tack så hemskt mycket.” ”Jasså ja, det ska till att klara sig själv”, sade tanterna.

Man måste få tacka nej utan att bli betraktad som en treåring som propsar på att ta på sig overallen själv. Det är exakt där som brytpunkten mellan vänlighet och något annat ligger. Man håller upp dörren med folk med en kasse i varje hand, men skulle den personen säga ”nej tack, det går bra”, så skulle man bara säga ”okej” och fortsätta med sitt liv. Eller?

Välmenande Avdelningschef:
”Jaha, funkar det för dig med allt då?”

Jag förstår genast vad hon egentligen menar, men jag låtsas dum och svarar vänligt på hennes fråga:
”Jadå, nu har jag varit här i över ett år, så jag har nog satt mig in i arbetet nu”.

Välmenande avdelningschef:
”Nej, jag menar med rullstolen… Dörrar och trösklar och så…”

Jag:
”Jasså, ja, det är klart…”

Vi anländer vid min våning, jag stiger ur.

Alltså, det här var i all välmening, och jag bemötte henne inte surt eller avigt. Men ibland stör det mig att få den här frågan. Det var inte första gången och det är inte sista gången. Jag tänker extra mycket på hur det irriterar mig just idag, när vi rapporterar om hur regeringen vill möta problemet med att få in funktionshindrade på arbetsmarknaden med särlösningar som sanktioner, sänkt arbetsgivaravgift och så vidare.

Välmenande avdelningschefen är kvinna. Jag slogs av ett esprit d’escalier-svar, som man ju gör. Vi tar det en gång till.

Välmenande Avdelningschef:
”Jaha, funkar det för dig med allt då?”

Jag:
”Jadå, nu har jag varit här i över ett år, så jag har nog satt mig in i arbetet nu”.

Välmenande avdelningschef:
”Nej, jag menar med rullstolen… Dörrar och trösklar och så…”

Jag:
”Jasså, ja, det är klart… Hur funkar det för dig att vara chef då?”

Välmenande avdelningschef:
”Jo, det är ju mycket ansvar och många sena kvällar…”

Jag:
”Nej, jag menar med att du är kvinna… Barnafödsel och vabb och det här med att du i större utsträckning är emotionellt styrd och så…”

Skulle det vara okej att dryfta de här fördomarna på samma sätt? Nej. Nej, det är det inte.

Jag kan nu inte komma åt att plocka ner till exempel creme fraichen själv, eftersom jag inte längre kan komma intill hyllan. Det är trist som tusan när förbättringar gör saker sämre. Och ja, det var inte bara den här hyllan, utan många andra i butiken. Det är en utestängande åtgärd, helt enkelt.

Jag känner samma sak inför detta som jag gjorde när de stängde av dörröppnarna i mitt hus för att buset inte skulle kunna smita in, eller när de stängde av sopnedkastet för att renhållningsarbetarna inte skulle behöva handskas med trasigt glas. Jag förstår att det är för ”the greater good”, men måste det ske på tillgänglighetens bekostnad.

Funktionshindrades plats i historien är minst sagt marginaliserad, mycket på grund av att många funktionshindrade inte tilläts leva eller slängdes in på institution eller motsvarande.

Bidragen som inkommit ger en fantastisk bild av hur människor med funktionshinder lever i dag.

Min tid på SU skulle begränsa sig till det läsåret, men det visste jag inte då. När jag stod där utanför Café 3:an vid humanistkängurun och insöp den underliga och ständiga doften från biblioteket föreställde jag mig att jag skulle stanna på lärosätet en lång tid framöver.

För första gången i mitt liv hade mitt funktionshinder inte varit en faktor i val av skola. Från lågstadiet och uppåt hade tillgången till en rehabiliteringsavdelning varit viktig – att kunna spränga in sjukgymnastik- eller arbetsterapipass under en vanlig skoldag.

Så hade det alltid varit. Jag ifrågasatte det aldrig. Det resulterade i att jag gått i kanske inte de bästa av vare sig högstadie- eller gymnasieskolor, men herre gud, det är ju tillgången till sjukgymnast och arbetsterapeut som är det absolut viktigaste för en funktionshindrad elev, eller hur?

Jag kom in fint i gemenskapen på universitetet. Var med i några trevliga studiegrupper. Vi åt lunch tillsammans. Åkte tunnelbana hem. Drack en öl efter föreläsningarna. Fikade. Mysigt. Lokalerna funkade tillgänglighetsmässigt, för det mesta, även om jag i de större föreläsnings-salarna var tvungen att sitta längst fram i salen och ha anteckningsblocket i knät, eftersom bänkraderna var otillgängliga. En studiekamrat avslöjade att jag bland övriga kursare var känd som ”den coole killen i rullstol längst fram”, vilket både var smickrande och litet förolämpande.

Den första tiden på en högre utbildning fick mig att förstå hur det kunde vara att plugga på lika villkor, utan särlösningar eller segregering. Jag önskar att högstadium och gymnasium hade förberett mig bättre för detta, men det gick ju bra i alla fall.

Är den ny? Används den någon annanstans?

Jag tycker den funkar. Det tog förvisso en stund innan jag fattade vad det var. Är den otydlig?