Fredrik Granath bloggar på svenskhandikapptidskrift.se

Häromdagen satt jag i solgasset på gatan utanför mitt hus. Det är inte riktigt vår ännu, men solen värmer och snön är borta. Högar av grus, hundbajs och glas misspryder varje gathörn i mitt hörn av Söder, men det hör liksom våren till.

En annan sak som hör våren till är att alla galningar kommer fram ur sina iden. Eller förlåt – jag menar människor med psykiska funktionshinder. Sorry. Jag drar till mig galningar som en slatt flädersaft drar till sig flugor i en berså. En av de många viktiga saker jag lärt mig av alla mina år i rullstol är att galningar, förlåt, människor med psykiska funktionshinder och fyllon, förlåt jag menar människor med grava alkoholberoenden, gärna börjar prata med mig. Ibland är det trevligt. Ibland är det inte trevligt. Ibland hotar det att brisera i rent handgemäng.

Nåväl, när jag satt där och gonade mig hörde jag plötsligt ett fasligt liv ett hundratal meter längre ner på gatan. En äldre man, krökt av tidens tand och förmodligen någon sjukdom, kom stolpandes längs med trottoaren. Folk flög till höger och vänster runt honom, han var som en gråsprängd, dubbelvikt bulldozer. Han skrek åt folk att gå ur vägen och kallade dem för både det ena eller andra. ”Din dumma jävel”, skrek han till en ung man med en tax i koppel, ”det har inte varit vänstertrafik i det här landet sedan 1967!”

Jag anade vart det hela var på väg och började leta efter en flyktväg. ”Och du där i rullstolen!” hörde jag bakom ryggen. Jag tittade på mannen som fortfarande var runt trettio meter bort, en trasig stackare med grått otvättat hår, som sagt dubbelvikt, i slitna kläder, med en systemkasse dinglande från ena handleden. ”Du kan dra åt helvete!”

Jag smet in på gården. Mannen kom efter. Han ställde sig i grinden och ropade: ”Sådana som du borde sitta inburade!”

Vad jag borde ha sagt var ingenting.

Vad jag sade var: ”Ska du säga!”

Mannen brölade till, vände sig om i grinden som för att gå, men ångrade sig. Han tog sig istället in på min gård. Jag rullade bort till min port och smet in. Jag ställde mig vid hissen bakom hörnet, utom synhåll. Hörde honom rycka i dörren ett par gånger, samtidigt som han svor och harangerade. Sedan gav han sig. Hans röst blev svagare och svagare, och tystnade sedan helt.

Jag tog mod till mig och gick ut igen. Från gården kunde jag höra honom längre bort. Tänk att leva så, dag efter dag. Att ständigt se människor man måste skälla ut och gapa på. Det måste vara helt vansinnigt utröttande.

SHT har rapporterat om hur det har blivit svårare och svårare att få parkeringstillstånd på senare tid. Det har till och med blivit så att folk med verkliga behov och varaktiga funktionshinder har blivit av med det. Så får det ju naturligtvis inte gå till.

Häromdagen skrev vi även om en dam som förlorat sitt tillstånd för passagerare. Hon är boende i Stockholm och behöver sitt tillstånd för att kunna ta del av Gamla Stans kulturbutbud. Och nu har hon blivit av med p-tillståndet.

Jag är kluven inför sådant här. På både Transportstyrelsen och på innehavare av p-tillstånd låter det som att handikapplatsernas största förtjänst är att de är belägna i närheten av målet. Men rent logiskt håller det ju inte – det finns ju inte en handikapplats var hundrade meter (ett kriterium för att få p-tillstånd är att man ska kunna gå max hundra meter).

Utöver att handikapplatser ofta finns i direkt anslutning till offentliga byggnader eller i närheten av ingångar är dess största förtjänster dess storlek och exklusivitet. Storleken behövs för en rörelsehindrad att ta sig ut ur bilen och lasta av eller på hjälpmedel såsom rullstol, rullator eller krycka. Exklusiviteten behövs eftersom man ges en chans att hitta en plats att stå på i till exempel tätbefolkade områden.

Man ska inte glömma att man som innehavare av detta p-tillstånd även tillåts stå på parkeringsförbud och man slipper avgifter på offentliga parkeringsplatser (detta gäller i alla fall i Stockholms län). Transportstyrelsen har insett att det behövs ett särskilt tillstånd för sådana som har svårt att förflytta sig till fots. Detta är ju ett helt annat behov än vi som använder hjälpmedel (själva poängen med ett hjälpmedel är ju att man inte längre ska ha några problem med att förflytta sig längre sträckor).

Jag kan bli sur när jag ser att de stora fina handikapparkeringsplatserna används av någon som inte behöver det extra utrymmet för att lasta i och ur ett hjälpmedel. Jag kan tycka att det är slöseri när någon får p-tillstånd på grund av att man på äldre dagar blivit skröplig. Transportstyrelsen måste se över regelverket. Det måste finnas en annan lösning.

Det sista jag tänker på innan jag går och lägger mig är oftast vad jag ska äta till middag följande dag. Det är också det första jag tänker på när jag vaknar.

Ibland veckohandlar jag, så då är det inga problem, saker och ting är redan inhandlade och ska bara fixas. Men om jag inte veckohandlat kan jag ligga där och tänka på vad som ska inhandlas, hur det ska tillagas och så vidare.

Och så här har det alltid varit, i en eller annan form. När jag var tonåring kunde jag se en reklam för en ny hamburgare från någon hamburgerkedja på TV, och så kunde jag tänka på den av och till tills dess att jag ätit den. Mat kan bli en besatthet hos mig. Jag kan slås av en tanke på pasta frutti di mare, och jag vet att den tanken inte kommer lämna mig förrän det att jag lagat det och ätit det.

Att bli besatt av frutti di mare är naturligtvis bättre än att bli besatt av snabbmatsburgare, men det är exakt samma sak i grunden.

Man kan jobba bort den här typen av tänkande, men jag är inte alls är intresserad av att göra det. Jag gillar att tänka på mat. Jag gillar att planera, inhandla och tillaga en måltid. Det är ett intresse. Det ligger en eller två kokböcker på varje avlastningsbord i min lägenhet så att jag när som helst ska kunna slå upp en och leta efter inspiration.

Jag har en kokbok med den häpnadsväckande titeln ”Kokbok för lama”. Den skrevs av läkaren Claes Hultling och professor Stephan Rössner vid överviktsenheten på Huddinge sjukhus. Jag fick den i present för tio år sedan, och har sedan dess aldrig använt mig av ett enda recept ur den. Inte för att den är dålig – dess syfte är att lära människor med funktionsnedsättning hur de kan laga näringsriktig mat på ett bra sätt (boken innehåller även tips om utrustning och hur man kan anpassa sitt kök efter funktionsnedsättning).

Däremot fungerade boken som en ögonöppnare för mig på ett annat plan. Boken förklarar på ett bra sätt att folk med långvariga funktionshinder ofta har andra förutsättningar för produktion av insulin i bukspottskörteln och bildande av fettsyror i levern, och också ofta har nedsatt ämnesomsättning. Detta är något jag ofta tänker på och använder som ursäkt för min egen övervikt.

Jag har under många år använt mitt funktionshinder som en ursäkt för att jag är överviktig. ”Det är bökigt att träna, och förresten har jag inga jävla muskler…” ”Jag har haft polio, så träning är skadligt för mig…” ”Alla rörelsehindrade som tränar har mindervärdeskomplex…” Och så vidare.

När jag nu sent om sider äntligen på allvar tog tag i min hälsa satte jag upp ett par enkla riktlinjer för mig själv. Dels skulle jag äta exakt samma saker jag ätit de senaste åren. Jag skulle alltså inte sluta med chips, rött kött, pasta, potatis, alkohol, spannmål, grädde, smör, eller ost, eftersom jag ändå under årens lopp lyckats reglera mitt intag av det till acceptabla nivåer. Inga jävla LCHF-, Atkins- eller GI-dieter, eller ”belöna mig” med att frossa en dag i veckan efter en i övrigt asketisk vecka. Allt det där har jag koll på. Dessutom är mitt intag av raffinerat socker utöver alkohol nästan nere på noll – jag har inget sötsug att kämpa emot eftersom jag inte regelbundet äter godis och bakverk, och inte dricker läsk.

Dels skulle jag börja äta riktig och regelbunden frukost, istället för de två kokta ägg jag ibland hann med att äta. Så jag bestämde mig för quinoamüsli med pumpakärnor, vilket är otroligt gott och ger en riktigt bra start på dagen.

Det fick inte på något sätt kännas jobbigt att komma i bättre form. Jag känner mig själv så väl att jag vet att jag aldrig skulle palla med att göra något jag egentligen inte ville göra – jag är helt enkelt urusel på det. Skulle det gå snabbare att bli hälsosam om jag slutade med viss typ av föda och alkohol? Absolut. Skulle det kännas värt att bli hälsosam? Nej, det skulle det inte, och således skulle jag ge upp hela skiten inom loppet av någon månad.

Jag skulle heller inte kontakta någon dietist eller sjukgymnast. Då skulle det kännas som om jag gjorde det här på någon annans uppdrag, vilket på många plan går emot hur jag vill vara som människa. Och ingen träning på någon annans villkor, inte åka iväg till något gym eller simhall, och definitivt aldrig, aldrig, aldrig någon lagsport.

Så vad har jag gjort då? Tja, inte så mycket. Jag äter frukost och motionerar fyrtio minuter sex dagar i veckan. Det är fyra timmar i veckan. Kanske inte så mycket, men det är fyra timmar mer än vad jag tränat de senaste tjugo åren.

Vi får se hur det går. Just nu känns det just. Jag inser att min inställning till det här måste vara att det är såhär mitt liv ska se ut framöver, annars kan man lika gärna sluta. Inga kortsiktiga lösningar eller jojobantningar. Jag lovar återkomma i ämnet när det visar sig att den här typen av träning har sönder mina axlar. Men den dagen den sorgen.

När jag var grabb testade jag ganska många aktiviteter och sporter – bandy, basket, bågskytte, bowling, boccia, friidrott, simning. Inget fäste riktigt, men som jag minns det höll jag på med sådant där mer eller mindre regelbundet under flera år.

Anledningen till att jag slutade med det var delvis att jag aldrig tränade med någon som hade liknande nedsättningar som jag. I basketlaget var de allra flesta paraplegiker, och därför betydligt mer robusta och starkare än jag. Jag har nedsättningar i alla extremiteter och bålen, och har således dålig balans och är överlag ganska svag – jag kan t ex inte röra alls på högerbenet eller lyfta vänsterarmen över huvudet. Sitter jag utan ryggstöd tappar jag balansen om någon knuffar på mig.

Den främsta anledningen till att jag slutade träna var dock att det helt inte låg för mig. Jag har alltid identifierat mig (med viss stolthet) som soffpotatis och entusiast av inomhusaktiviteter, såsom film, böcker, skrivande, musik, TV-spel. Så det var sådant jag sysslade med. Olyckligtvis också i kombination med ett lindrigt matmissbruk.

Jag säger lindrigt, för det var aldrig tal om hetsätning följt perioder av självsvält. Det handlade snarare om att gömma chipspåsar i garderoben och dricka enorma mängder med lightläsk. Snabbmatsrestauranger istället för skolmatsalen. Dubbla middagar, etc. När jag tog studenten såg jag därför ut såhär.

Det var egentligen inte förrän i tidiga tjugoårsåldern som jag började tröttna på alla kilon, även om insatser gjorts då och då för att tappa litet. Det var jojobantning, helt enkelt. Någonstans insåg jag att det inte fanns någon snabblösning, utan att det handlade om att lägga om livsstil bit för bit. Radikala förändringar har aldrig varit min starka sida. Jag var trött på att förflyttningar började kännas tunga, jag var trött på alla mina tjockiskläder, jag var trött på alla pikar från omvärlden.

Så jag slutade med socker i kaffet och jag slutade med Coca-Cola. Jag drack kopiösa mängder Cola, kanske 1,5 liter om dagen. Det är ungefär 750 kalorier, drygt hälften av vad jag idag räknat ut att jag förbränner om dagen.

De två enkla grejerna gjorde att jag började tappa i vikt. Men vad jag inte visste då, men som jag alldeles nyss upptäckt, var att jag började i fel ände.

Så jag började intressera mig för mat, vad den innehöll och hur den tillagades. Jag lärde mig hur jag skulle äta för att må som bäst, och höll mig sedan mer eller mindre till det. Det gick ganska snabbt att lära sig att bara äta en portion, och inte ta om. Men en radikal förändring var det aldrig tal om, att helt förneka mig skulle bara resultera i skamfyllda svullarperioder. Så lagom, helt enkelt.

Men ingen motion, i princip. Ja, jag såg till att inte ta bilen om jag verkligen inte behövde, så pö om pö blev jag fick jag nog litet bättre kondis. Men inte hade jag tid att träna organiserat – de flesta jag kände som tränade var dessutom själlösa träskallar. Plus, eftersom jag saknade så många muskelgrupper insåg jag att jag aldrig skulle bli vare sig särskilt stark eller se särskilt vältränad ut. Ja, någonstans förstod jag att mitt allmäntillstånd skulle förbättras om jag tränade, men vem har tid med sådant när det finns filmer att se och böcker att läsa?

Traditionellt sett går jag upp runt fem kilo varje vinter, eftersom jag är extra stillasittande då. Jag tillbringar följande sju månader med att tappa de här fem kilona, lagom till det blir vinter igen. 2009 skaffade jag mig en manuped (som skrevs ut till mig av min sjukgymnast) att ha hemma för att kunna röra på mig litet grann i alla fall. Det blev litet si och så med det; jag hittade inget bra sätt att träna med den till en början, så den stod mest och samlade damm under skrivbordet.

Ibland, när jag kände mig riktigt risig, släpade jag fram den, placerade den på golvet framför TV:n och körde ett par kilometer. Men det blev aldrig mer än så – bara små punktinsatser.

I november 2011 fyllde jag 35, och drabbades litet milt av någon form av medelålderskris. Vintern nalkades dessutom. I mitten av december placerade jag min manuped på ett litet klaffbord, satte mig vid det och började köra. Sedan dess kör jag två pass om dagen, sex dagar i veckan.

Och nu har blivit ett av de där pundhuvudena som inte kan låta bli att tala om för alla och envar hur bra jag mår sedan jag börjat träna regelbundet, och hur jag nu ser fram emot varje träningssejour.

Jag har äntligen hittat en träningsform som passar mig – jag kan träna när jag vill utan att behöva träffa andra pundhuvuden. Så nu vet jag. Öka förbränningen genom kontinuitet i träningen. Prioritera förbättring av allmäntillstånd än viktminskning – den kommer av sig själv. Punktinsatser funkar inte.

Om jag tror att det håller i längden? Det får vi väl se. Träningen har gett resultat redan efter kort tid, och än så länge är det fortfarande roligt, eftersom det sker helt på mina egna villkor.

Ja, det kom litet snö och det blev litet halt. Det knorras på Facebook och på andra ställen, som vanligt. Svårt att ta sig fram med rullstolen. Blött och kallt. Jojo. Det är slutet av januari. Jag vet inte hur ni andra haft det, men imorse var det första gången på hela den här jämrans vintern som jag varit tvungen att ta bilen till jobbet på grund av underlaget (ja, jag har tagit bilen när det regnat). Och det är inte ens särskilt mycket snö ute, kanske något knapp centimeter, som där jag bor – Stockholms innerstad – först moddat ihop och sedan fryst till sig. Med litet tur är det borta i eftermiddag. De mest trafikerade gatorna är redan fria från snö.

Snälla, minns förra vintern, och vintern innan dess. Minns det trettio centimeter tjocka snötäcket som praktiskt taget låg från november till februari. Det har hittils varit en mycket bra vinter i år. Glöm inte det.