Svenskt bistånd saknar kunskap om funktionsnedsättning

[2010-02-10] Ingen strategi, dålig samordning och låg kunskap om funktionsnedsättningar bland Sidas anställda. En ny kartläggning visar på många brister.

Antalet sidafinansierade projekt riktade till personer med funktionsnedsättningar var förra året färre än för 25 år sedan. Det visar den kartläggning som Annika Nilsson gjort på uppdrag av Sida. Pengamässigt är det ingen nämnvärd ökning, mer än inflationen.
– Det är ett deprimerande resultat. Så lite har hänt på 25 år. Det är på tiden att Sida uppmärksammar frågan, säger Annika Nilsson.

De senaste två åren har stödet till personer med funktionsnedsättningar minskat med en tredjedel. Mestadels beror det på att projekt i Östeuropa avslutats.
I december 2009 presenterade Sida en arbetsplan för att bli bättre på att arbeta med funktionsnedsättningar och mänskliga rättigheter. Planen sträcker sig fram till 2012, då den kommer att utvärderas. Ambitionen är att höja kunskapen hos Sidas anställda och deras samarbetspartners om personer med funktionsnedsättningar och som ett sätt minska fattigdom.

Sedan förra året är personer med funktionsnedsättningar ett av Sidas så kallade högprioriterade områden.
I lite drygt en fjärdedel av Sidas landstrategier nämns personer med funktionsnedsättning, enligt karläggningen. Men bara i två länder följs målen upp. I tre länder - Indonesien, Honduras och Kenya – finns personer med funktionsnedsättningar på dagordningen när regeringarna diskuterar mänskliga rättigheter.

Det är några få eldsjälar som har drivit Sidas arbete med personer med funktionsnedsättning. Pengar och personal har saknats, och ledningen har inte visat intresse.
Projekten Sida drivit har byggt på individuella initiativ snarare än strategi och analys, enligt Annika Nilsson. Så har Sidastödda projekt till exempel nästan tagit över statens ansvar för rehabilitering i Västbanken och i Afghanistan.
– De projekten är orimligt stora, jämfört med Sidas övriga satsningar i området, säger hon.

Bland Sidas anställda är förståelsen för och kunskapen om personer med funktionsnedsättningar låg, visar kartläggningen. Endast 14 personer har någon kompetens alls. Tre personer har djup kunskap om personer med funktionshinder.
I intervjuer med Sidas olika landteam säger de anställda att personer med funktionsnedsättningar inte är en prioriterad fråga, att det inte går att lyfta fram en grupp framför en annan och att samarbetsländerna inte kräver att personer med funktionsnedsättningar ska inkluderas.

Kopplingen mellan funktionsnedsättning och minskad fattigdom finns ändå i allt fler landstrategier, visar Annika Nilsson.
– Det börjar komma in i analysen, det är en förbättring, men sedan måste man göra något åt det också säger hon.
Största delen av Sida-stödet går till utbildning, hälsa och rehabilitering och till länder där det är eller har varit krig. Inte till länder där Sida jobbar på längre sikt. I Kenya pekas personer med funktionsnedsättning dock ut som den viktig grupp när landet bygger upp jordbruket och infrastrukturen.

Sida satsar allt mer på mainstreaming, framför allt inom utbildning. Det är bra, menar Annika Nilsson, men ska det ge resultat krävs öronmärkta pengar och bra uppföljning. Annars är det inte säkert att personer med funktionsnedsättning nås av stödet.
Sidas arbetsplan är ett stort framsteg, tycker hon. Och hon har träffat flera Sida-anställda som ”fått upp ögonen”. Men den som har huvudansvaret för att planen genomförs och följs upp jobbar i dagsläget bara 30 procent med detta, vilket bekymrar Annika Nilsson. I kartläggningen rekommenderar hon en heltid, och att någon på varje avdelning har delansvar.
– Annars blir den bara ett papper. Det är inte seriöst att ta en så ambitiös plan utan att ha tillräckliga resurser för att genomföra och följa upp, säger hon.

Jenny Sundberg, handläggare på Sidas team för mänskliga rättigheter och politiskt deltagande ska se till att planen blir verklighet. Till sin hjälp har hon en arbetsgrupp med personer från Sidas olika avdelningarna. En stor del av arbetet ska göras på avdelningarna, därför är det inte något större problem att koordinatorstjänsten bara är på 30 procent, menar hon.
Arbetsplanen är ett bra och konkret redskap, tycker Jenny Sundberg.
– Det har alltid funnits ett stort intresse för att arbeta med de här frågorna. Men det är så många frågor som Sida arbetar med, handläggarna har många perspektiv att ta hänsyn till. Det är en utmaning, säger hon.

Än är det inte klart om Sida kommer att avsätta mer resurser. Inte heller om arbetsplanen kommer att ge Shia, Svenska handikapporganisationers internationella biståndsförening, en annan roll. Kanske kommer Shia efterfrågas som experter i högre utsträckning än idag.
Shia var med när arbetsplanen tog form, och har haft flera utbildningar för Sida-anställda.
– För att handlingsplanen ska bli kraftfull och substantiell så förutsätter vi att Shia och våra medlemsorganisationer får medverka, säger ordförande Roland Håkansson.

– Framöver behöver vi utveckla en verksamhet där vi fungerar som experter.
Men Sida ger olika bud, menar Roland Håkansson. Arbetsplanen är realistisk, konkret och avgränsad, tycker han. Parallellt tar Sida, på regeringens, uppdrag fram nya kriterier för bidrag till biståndsorganisationer – som Shia, liksom andra folkrörelsebaserade organisationer kommer att få svårt att leva upp till.
– Å ena sidan visar de stort engagemang för konventionen, samtidigt uttrycker de inte en vilja till förståelse för de villkor vi arbetar utifrån, säger han.

Den här artikeln har följande taggar:
världen, Sida, Shia

[2010-02-10 10:02]
Text: Erika Wermeling

Skriv ut