Blängsylta med glosås

[2010-02-15] Det finns en kille som heter Svante. Varje gång han ser mig blir han som förstenad och ögonen blir sååå stora.

Jag tror han är rullstolsfetischist. Han är bedårande söt. Han är 1 ½ år. Han går på ett dagis i närheten.
Det är helt ok att han är nyfiken och tittar. För honom är det nytt och annorlunda. ”Den bilen ser inte ut som mormors” tänker han nog.
Hans mormor använder också rullstol berättade pappan skamset när Svante tittade. Helt i onödan skämdes han. Svante är som sagt 1 ½ år. Han tittar inte av illvilja utan av oskuldsfull nyfikenhet.
Han kommer när han blir äldre inte ägna någon som använder rullstol en endaste blick, inte på grund av rullstolen eller funktionsnedsättningen i alla fall.

Med ökad tillgänglighet och insatser som personlig assistans har möjligheten att leva som alla andra ökat. Absolut, det gör att vi numer finns i större utsträckning ibland alla andra medborgare. Fast... ändå inte. Mer som skuggor. Inte fullt synliggjorda och medräknade som fullvärdiga medborgare, men ändå med. När man ska vara PK.

Så länge det är så, kommer människor som är betydligt mycket äldre och erfarnare än Svante, och till och med vissa som har erfarenhet av personer med funktionsnedsättning, att fortsätta se ut som de ätit blängsylta med glosås när de ser mig.
Personligen tycker jag min funktionsnedsättning är det minst intressanta med mig. Den finns där, den kommer inte att försvinna och ibland ger den mig bekymmer. Mer än så är det inte. Den upptar inte konstant mitt medvetande. Den gör det ibland och då oftast på grund av att politiker och allmänhet som utav någon outgrundlig anledning finner det nödvändigt att påminna mig.

När vi nu gått över till 2010 så hade det varit befriande om personer med funktionsnedsättning var med i sammanhang som inte berör funktionsnedsättningen alls.
Om till exempel ett tv-program som  Idol fick en programledare som bara ”råkar” använda rullstol.
Vi närmar oss men det är många långa mil kvar. Vi bär alla ansvar för hur vi betraktar oss själva och vår omgivning. Och vi har alla skyldighet som individer att rannsaka oss själva då och då.

Som organisation måste vi fortsätta den tydliga riktningen mot mainstreaming. För i slutändan är det poängen! Att vi alla vill utmärka oss genom våra personliga egenskaper.

Karolina Celinska är ombudsman på DHR

Den här artikeln har följande taggar:
bemötande, Karolina Celinska

[2010-02-15 10:40]
Text: Karolina Celinska

Skriv ut